Den älskande

Ett och ett halvt år har gått.

Ett och ett halvt år sedan jag lovade mig själv att sätta stopp, att bryta ett förbund som var dömt på förhand. 

Ett och ett halvt år när vi båda borde gått vidare, funnit nya vägar, hittat tillbaka till gamla, glömt varandra.

 

Men. Det gick inte.

Jag bröt, visst gjorde jag det.

Jag skrev ett brev och förklarade att vi inte skulle ha mer kontakt, att Han inte fick höra av sig till mig, att jag inte orkade mer, att jag mådde dåligt och att jag älskade Honom.

Och Han skrev om sin smärta.

 

Det blev så kvävande tyst. Samtidigt som en lättnad infann sig förlorade livet sin största mening.

 

Så jag lovade mig själv att jag skulle få skriva en gång till - bara en enda. På dagen tre år efter vår första kyss skickade jag det vackraste kärleksbrevet.

 

Samma brev, som nästan ett år senare fick en så oerhört central betydelse i våra liv, och kom att skaka om tre familjer, en hel släkt, i grundvalarna.

 

I ett halvår höll vi oss ifrån varandra. Först helt och hållet, sedan fysiskt och verbalt, och slutligen bara fysiskt. 

 

Tills han en dag stod på min parkeringsplats.

 

Och jag fick äntligen hålla om Honom igen. Äntligen känna Hans doft, kyssa hans hals, känna smaken av Hans läppar och värmen från Hans hud mot mina fingertoppar. 

 

Sedan den dagen har det gått nästan ett år. Först ett halvår när hoppet började spira igen. Sedan ett halvår av turbulens, skandaler, katastrofer, sorg, anklagelser, skuld och desperation. Och nu. Idag. Till slut.

 

Det är över.

 

På en cykelväg. Han och jag och hundarna. Bredvid varandra, nervöst pladdrande.

Jag var tvungen att få veta hur Han smakade. Min tunga behövde leka med Hans. Mina läppar krävde att få möta Hans läppar, ta reda på om de var så mjuka som de såg ut. Och jag bara måste få veta hur Han kysstes...

Mina steg bromsades in. Hans fotsteg dog ut. Så stod vi där, och jag tog ett steg fram samtidigt som Han öppnade sin famn och tog emot mina hungriga läppar.

Och. Jag. Blev. Hel.

Mellan hans läppar återfann jag den lycka jag saknat en livstid.

Bara något hundratal meter bort fanns den man och den kvinna vi stal kyssarna ifrån. Dem som vi samtidigt bestal på trohet, tillit och sanning.

Men vi.. vi var rusiga och galna. Av kärlek.

Idag åt jag lunch på den uteservering där jag väntade på Honom, den kväll vi älskade för första gången.

 

Minnet av fjärilsfladdret i magen av att se Honom komma gående över torget. Lyckan av att få smyga in i Hans famn och veta att vi har timmar framför oss av. 

 

Han och jag.

 

Barnslig glädje och förbjuden åtrå.

Klockan tickar obarmhärtigt mot den stund Hans deadline faller.

 

Jag har sett Honom bryta så många deadlines redan, att jag knappt orkar bry mig längre. Även denna kommer Han att förbise, när nya hinder dyker upp på den väg som var vår.

 

Borde jag hoppas? Nej, det vore destruktivt. Jag skulle bara bli tvungen att än en gång samla ihop spillrorna av min stolthet.

 

Borde jag tro? Ja, kanske. Men hur skulle jag kunna göra det?

 

Borde jag glömma? Borde jag gå vidare? Ja. Alldeles, alldeles strax.

 

Bara en liten stund till vill jag få leva i illusionen av att jag är Hans.

Att Han är min.

Han kan inte. Släppa mig.

 

Utan mig blev Hans liv tyst och tomt och grått. Det glittrande och varma, det hoppfulla och ljusa, vill Han inte vara utan. Att släppa mig vore som att amputera en del av Hans själ.

 

Jag vet det.

 

Ändå lägger jag gång på gång ansvaret för oss i Hans händer.

Ändå försöker jag få Honom att ta de avgörande besluten.

 

Jag måste sluta.

Han skriver att Han älskar mig.

Och jag vet att hur illa Han än gör mig så lever jag för de ögonblicken.

Jag är bättre på att älska än att bli älskad.

 

... Och plötsligt föll pusselbitarna på plats.

Jag har haft en usel sms-dag. 

 

Missförstånd, panikemotioner, irritationer och besvikelser. Ja, ungefär så. För jag vet inte vilken gång i räkningen bad jag Honom att förklara hur Han tänkte och kände, om Han visste vad Han skulle göra nu. För jag vet inte vilken gång i räkningen fick jag inget konkret svar, utan istället nåt hyperkänsligt om Hans funderingar kring att det kändes annorlunda när vi sågs för en vecka sen än förut... Och jag blev arg och besviken som fan, att Han fortfarande inte kommit över sina tvivel, att Han alltid lägger ansvaret för alla hinder för oss på någon annan. Nu var det på mig. 

 

Och så plötsligt ikväll... Efter tre glas vin (kanske fyra) och lite champagne: Det är ju sån Han är. Eller... det är sån Han inte är. Han är inte logisk och rationell. Han är inte strategisk. Han är inte klar och strukturerad. Han tänker inte som jag. 

 

Jag är inte säker på att jag begriper hur Han tänker istället. Och jag vet inte om det hjälper mig. Men ändå. Ett visst lugn som lägger sig över min skakiga själ.

 

Det har inte alltid varit så här. Det fanns en tid när vi var de lyckligaste, de vackraste, de finaste ihop. När Hans kärlek svepte in mig, vaggade mig till sömns och gav mitt liv mening. 

 

Det finns så många och så vackra ögonblick.

Inte riktigt ännu.

 

Först vill jag bara ge Honom en sista chans.

 

Det är så befängt, så naivt. Jag vet det. Han kommer inte ta den. Inte denna, liksom Han inte tagit några tidigare. 

 

Men jag måste. För min egen skull. Det är också mig själv jag ger en sista chans...

 

Sedan, när Han kraschat mina sista drömmar... Blir det då lättare att gå vidare?

I dagar, veckor, månader och år. Den har förtärt mig inifrån när jag levt för mannen som redan har en fru. Han som är gift. Han som är mitt gift.

 

Jag trodde att den första kyssen var början på mitt liv. Jag kallade Honom "Glitteröga", mannen som jag såg som min frälsning. Han såg på mig med en blick jag aldrig mött förut. Hur skulle jag kunna motstå? Hur skulle jag kunna ta mitt förnuft till fånga när det skedde en jordbävning i mitt inre?

 

Men jag förstår nu att det i själva verket var början till slutet på så mycket. På mitt äktenskap, på min stolthet, på min självständighet. Jag sörjer det inte, jag betraktar med fascination förloppet.

 

Fast nu är det dags. Tiden har kommit för att fördriva kärleken ur mitt inre. Jag ska tvinga den, så som jag tvingar mig själv. Jag får inte hålla emot, varenda uns av förälskelse och åtrå måste ut.

 

Via ögonen rinner kärleken. Ned över kinderna.

 

Jag ska berätta för er. Allt vad som hände. Låt mig nu bara få tid att landa i denna kropp, som inte längre bärs upp av Honom.