Det är över
Ett och ett halvt år har gått.
Ett och ett halvt år sedan jag lovade mig själv att sätta stopp, att bryta ett förbund som var dömt på förhand.
Ett och ett halvt år när vi båda borde gått vidare, funnit nya vägar, hittat tillbaka till gamla, glömt varandra.
Men. Det gick inte.
Jag bröt, visst gjorde jag det.
Jag skrev ett brev och förklarade att vi inte skulle ha mer kontakt, att Han inte fick höra av sig till mig, att jag inte orkade mer, att jag mådde dåligt och att jag älskade Honom.
Och Han skrev om sin smärta.
Det blev så kvävande tyst. Samtidigt som en lättnad infann sig förlorade livet sin största mening.
Så jag lovade mig själv att jag skulle få skriva en gång till - bara en enda. På dagen tre år efter vår första kyss skickade jag det vackraste kärleksbrevet.
Samma brev, som nästan ett år senare fick en så oerhört central betydelse i våra liv, och kom att skaka om tre familjer, en hel släkt, i grundvalarna.
I ett halvår höll vi oss ifrån varandra. Först helt och hållet, sedan fysiskt och verbalt, och slutligen bara fysiskt.
Tills han en dag stod på min parkeringsplats.
Och jag fick äntligen hålla om Honom igen. Äntligen känna Hans doft, kyssa hans hals, känna smaken av Hans läppar och värmen från Hans hud mot mina fingertoppar.
Sedan den dagen har det gått nästan ett år. Först ett halvår när hoppet började spira igen. Sedan ett halvår av turbulens, skandaler, katastrofer, sorg, anklagelser, skuld och desperation. Och nu. Idag. Till slut.
Det är över.