Den älskande

Klockan tickar obarmhärtigt mot den stund Hans deadline faller.

 

Jag har sett Honom bryta så många deadlines redan, att jag knappt orkar bry mig längre. Även denna kommer Han att förbise, när nya hinder dyker upp på den väg som var vår.

 

Borde jag hoppas? Nej, det vore destruktivt. Jag skulle bara bli tvungen att än en gång samla ihop spillrorna av min stolthet.

 

Borde jag tro? Ja, kanske. Men hur skulle jag kunna göra det?

 

Borde jag glömma? Borde jag gå vidare? Ja. Alldeles, alldeles strax.

 

Bara en liten stund till vill jag få leva i illusionen av att jag är Hans.

Att Han är min.